Min historia om Tsunamin 2004
Mitt namn är Ulrika Al och det här är min berättelse från tsunamin 2004 i Indiska Oceanen. Jag och min man, Mikael Al gifte oss i november 2004 och åkte därefter på vår smekmånad tidig morgon dagen efter julafton den 25 december.
Vi vaknade tidigt morgonen den 26 december på gott humör och ville snabbt ner till stranden och uppleva allt som Phuket hade att erbjuda. Vi åt en snabb och fantastisk frukost och därefter gick vi upp på hotellrummet för att göra oss strandklara. När vi öppnade vår necessär så hade våra solkrämer öppnats och det var en stor sörja i hela väskan. Vi bestämde oss för att jag skulle gå ner till stranden och ta solstolar medan Mikael skulle gå och köpa solkräm. Vi skiljdes åt, jag började gå mot stranden och Mikael mot någon affär. Jag minns inte riktigt men det tog inte mer än 3-4 minuter sen vi skiljdes förrän alla människor började vända sig mot stranden som jag var på väg ner mot och pekade och tittade. Jag tittade åt vad alla pekade mot och såg något helt otroligt. Det såg inte ut som en våg som kom, det såg mer ut som ett helt hav som reste sig och kom emot oss. Folk började skrika och sprang, sprang för sina liv. Först stod jag helt paralyserad och kunde inte röra mig. En kvinna sprang emot mig och drog tag mig i handen till jag till slut insåg att jag var tvungen att börja springa, vågen var nu bara några meter bakom oss. Vi sprang in på det närmsta hotell som vi hittade och sprang direkt mot trapporna. Vi såg vissa som stod och väntade på hissen men det var en chans vi inte tänkte ta. Medan vi sprang upp från trapporna kom folk nerrusande och sa att det inte var säkert, hotellet skulle antagligen rasa. Jag kände att jag inte hade något annat val, om jag går ner åker jag med i vattnet. Vi sprang upp på taket där det var ca 20 andra människor som stod i ren panik, skrek, grät eller bara stod och stirrade rakt ut. Det kändes som att jag var en evighet på taket och det ända jag kunde tänka på var Mikael. Jag stod på taket av hotellet och tittade ner på vad vågen hade orsakat, det var som en mardröm, det kändes inte verkligt.
Efter bara några minuter ser vi ännu en våg komma, denna ännu större än den andra. Alla människor som var nere på marken i det midjehöga vattnet som lyckats klamra sig fast i en lyktstolpe, palm eller vad de hade fått tag på åkte med i den andra vågen, ingenting fanns kvar.
Kvinnan som hade dragit med mig upp på hotelltaket gav mig sin mobiltelefon och frågade om jag ville ringa till någon. Dock var telefonnätet så överbelastat att detta var omöjligt.
Fem timmar satt jag uppe på taket i ren chock och tänkte på vad som kunde hänt med Mikael. Efter ett tag började vissa gå ner från taket i hopp om att hitta någon de saknade, vissa varnade om risken att en ny våg skulle komma men jag klarade inte av att sitta där längre. Jag gick ner och drog mig fram i vattnet, bland flytande bilar och människokroppar, ingenting kändes verkligt. Jag vågade inte titta på människorna som flöt förbi mig i ren rädsla att någon av dem skulle vara Mikael. Vissa av dem var så illa skadade att man inte skulle kunna identifiera dem.
Efter mycket kämpade lyckades jag ta mig till vårt hotell som vi hade bott på. Vårt hotell låg en bit ifrån stranden och hade klarat sig hyfsat bra. Hotellet var fullt av människor, många som letade efter någon och receptionen var full av människor som efterlyste någon. Jag gick fram och frågade om Mikael men de var alldeles för upptagna, stressade och chockade för att kunna hjälpa till. En kvinna visade mig in på sällskapsrummet där en massa människor satt. Direkt när jag kom in såg jag Mikael. Känslan när jag såg honom går inte att beskriva. Det kändes som att allt stannade upp och ingenting hade hänt och inget annat fanns. Vi höll om varandra, grät och släppte inte taget på varandra på väldigt länge. Mikael hade gått tillbaka till hotellet efter att vi skiljts åt för att han hade glömt pengar och hade sedan varit i säkerhet där.
Personalen på hotellet var så hjälpsamma, de kom med den mat de hade, filtar och gjorde allt de kunde. Alla människor ville åka hem men personalen sa att flygplatsen var full och att detta inte skulle gå. Vi stannade på hotellet i tre dagar innan vi lyckades ta oss hem igen till Sverige. Detta blev inte den smekmånad vi hoppades på men vi var ändå oerhört tacksamma för att ha livet i behåll, den tur som många tusen andra människor inte hade haft.
Dagarna när vi kom hem var vi fortfarande i stor chock. Trots att vi inte hade blivit skadade eller mist någon så kändes det hela overkligt och vi blev rådda till att prata med psykologer om vad vi hade gått igenom för att kunna släppa och gå vidare. Sömnbristen var hög de närmsta dagarna och vi fungerade knappt som människor. Vi båda två uppsökte hjälp och tack vare det har vi nu kunnat gå vidare som fungerande människor.
När jag gick hos psykologen som var specialutbildad för att hjälpa till vid kriser lärde jag mig mycket. När det uppstår en kris i en människas liv är det otroligt viktigt att ta tag i den direkt, om man inte gör det är det en stor chans att den blir alldeles för djup och inte kommer gå att lösa. Anledningen till att det är så viktigt att ta hjälp direkt vid en kris är att det kan hända att man tappar sin identitet och sluta fungera som en människa. Ens vanliga vardagsrutiner blir till ett minne blått. Detta hade jag redan märkt av de få dagar jag hade varit hemma innan jag uppsökte hjälp. Det kändes som att jag befann mig i ett svart hål och att allting var overkligt och bara snurrade runt mig.
Tankarna av vad som kunde ha hänt förföljde mig och även om jag var otroligt tacksam för att både jag och min man var vid liv så hade jag känslan av varför just vi? Varför hade vi den turen när 300 000 andra inte hade haft det. Vad har vi gjort för att förtjäna detta?
Psykologen berättade att detta är vanliga tankar efter en kris och det viktigaste man kan göra är att prata om det och ta sig igenom det. Det är viktigt att inte stänga in sig i sina tankar och sluta prata med människor. Jag och Mikael pratade ofta om vad vi upplevt och vi hjälpte varandra otroligt mycket.
Ofta är det den sociala delen som man ändrar efter en kris och man stänger in sig och vägrar prata om det, vill inte uppleva det igen så man trycker undan det. I få fall kan det fungera men oftast ligger det och trycker vid ytan och blommar till slut upp, tusen gånger värre. Att både jag Mikael tog tag i vad vi upplevt och sökte hjälp är jag otroligt tacksam för idag. Vi har nu varit gifta i 7 år och har sedan tsunamin 2004 besökt Thailand och Phuket två gånger.
Elin Andersson SpTur3B
